#0: Prolog

I det här ögonblicket är det 10,5 år sedan jag först kom i kontakt med istdp. På den ödesmättade dagen, den 15 oktober 2015, var jag 27,99 år gammal och hade just påbörjat mitt andra år på psykologprogrammet.

I psykologiska institutionens grottliknande aula skulle psykologen Robert Johansson presentera om istdp. Han hade nyss återvänt till Sverige efter att ha avslutat Core-utbildningen med Allan Abbass i Kanada.

Det fanns bara en sak jag visste om istdp innan dess: någon hade nämnt att det var en bra terapimetod för personer som intellektualiserade för mycket. Förmodligen jackpot för mig, tänkte jag.

Roberts presentation hade två inslag som jag aldrig glömmer.

Det första var att han inte hade tänkt igenom vad han skulle säga; han bad publiken att ropa ut vad de ville veta om istdp, improviserade fram en mindmap och använde den som ledstång för sin föreläsning. Han utstrålade en kaxig lekfullhet, som att han njöt i hemlighet av att ta med publiken ut på ostadig mark.

Det andra var ett specifikt skede i en film han visade upp från en av sina terapisessioner. Robert satt i ett rum med sin patient, och under tiden satt Allan i ett intilliggande rum och handledde live genom textmeddelanden. I filmen kunde man se vad Allan skrev. Det som sitter kvar nu, så här många år senare, är denna feedback som Robert fick i det skedet: UTA, UTA, UTA! Och jag tänkte: vad i helvete är en UTA?

Min egen UTA till istdp var redan apterad, så att se Roberts patient ta ner sin mur och låta sina omedvetna känslor fylla rummet, rakt framför mina ögon, aktiverade en stark längtan efter samma frigörelse och äkthet i mig själv. Främst för min egen skull, på ett personligt plan. Men jag visste också direkt att jag ville behärska den här förmågan. En otvetydig känsla av sanning om min egen framtid infann sig.

Den känslan hade inte fel. Nu, tio år senare, är jag mitt uppe i den framtiden. På sätt och vis är allt som jag föreställde mig: jag har vidareutbildat mig i metoden och blivit certifierad, jag praktiserar istdp på (nästan) heltid, jag har en egen liten privat mottagning och jobbar för övrigt med patienter från öppenvården i psykiatrin. Det är egentligen bara en sak som fattas – känslan av att behärska förmågan.