#4: ISTDP gör oljud i utbildningsväsendet

Tajmingen för mitt intresse för istdp hade kunnat vara bättre. Nästa utmaning: återstoden av psykologprogrammet. Det låg ju en viss sanning i att det var svårt att komma i stämning för att lära sig andra terapimetoder, trots att det var det som egentligen var på menyn.

Svårigheter att knyta an till ”passé-pdt”

Undervisningen i klassisk pdt framstod många gånger som provocerande vag. Istdp skämde bort mig med generösa transkriptioner, och jag hade svårt att komma tillrätta med att det var sällsynt i litteraturen vi fick ta del av.

Begeistringen för patientens respons på intervention – den mikroskopiska analysen av ögonblickliga fenomen som får stark emfas i istdp – tog överhanden, och de bredare penseldragen i psykodynamisk fallformulering fick stryka på foten.

Liknande upplevelser tas upp i podden Deconstructing Davanloo. Till skillnad från Maury Joseph blev det inte så att Davanloo sotade ner psykoanalys. Däremot bar jag redan på en suddig lättnad i stil med: vad skönt att istdp räddar skinnet på dynamiska teorier och gör dem kliniskt användbara.

En bestående besvikelse var att intresse för istdp aldrig riktigt kändes välkommet bland lärare och handledare. Jag kände mig som en treåring som vägrar leka med duplo, för att det är så oändligt mycket roligare med lego:

– Nej, älskling, den leksaken kommer du sätta i halsen. Vänta tills du blir äldre.
– Okej, pappa 😇 [Försvar: medgörlighet. Leker med lego när pappa inte ser.]

Ett fåtal lärare i den dynamiska falangen – långt ifrån vanligt, men det gjorde desto större avtryck – tycktes uppleva att istdp hotade deras personliga prestige. Där kan jag bara förmoda fruktan för att istdp:s chutzpah skulle marginalisera pdt i klassisk tappning.

Från min synvinkel skötte klassisk pdt dock detta helt själv, utan hjälp av istdp. Det där hålet har du satt där helt själv, tänkte jag när jag såg foten som stack fram under gardinen, där någon stod gömd och gjorde sitt bästa för att inte synas.

Svårigheter att habituera till kbt

Undervisningen i kbt upplevdes många gånger som att tvingas äta sand. För den här diagnosen äter man sådan sand, och för den här diagnosen äter man en annan typ av sand.

Nog för att jag direkt gav vika för se människan, inte diagnosen och besläktade ryggmärgsreflexer på kbt. Nog för att det ibland är oemotståndligt att förvandla kbt till en liten gubbe gjord av stråhalm och skratta illvilligt medan man sätter fyr på den. Men låt oss tala allvar istället – vem vill nöja sig med att intellektualisera mot patienten om lejon på savannen när det finns en utstuderad taxonomi för ångest som går att peka ut i stunden, i rummet, tillsammans med patienten?

I en viss sorts ljus – dagsljus – var det förrädiskt enkelt att se hur kbt grovt missar måltavlan med sina sufflerade rationaler, registreringsformulär, förnumstiga övningar och ”moduler”.

Just det där med moduler – att se på terapi som en tablettask som man tar piller från i ordning – har jag alltid tagit som en personlig förolämpning. Det retar upp mina konstnärliga nerver! Komma här och rycka penseln när jag försöker måla. Svin.

Om det var något med istdp som var överröstande trovärdigt, så är det just den iterativa processen. Man stannar vid det problem som ligger i fronten tills det är löst, om och om igen så länge det behövs. Det går ju inte att veta på förhand om en patient har för hög ångest för att utmana sina försvar, eller om hen kommer till terapi för att göra någon annan nöjd.

Man hoppar också över allt som inte är ett problem. Om patienten kommer till den första sessionen med famnen full av affekt stannar man inte upp för att grogga på intellektualisering och ångest.

P: Litar du på mig? [UTA: redo att låta terapeuten komma ombord]
T: Eh, ja … [kliver upp på mattan]
P: Jag kan lära dig se, känslorna bakom muren, för jag hade oturen, att bli rädd för dem som barn 🎷 [flyger precis dit terapin ska]

En gång under psykoterapikursen hörde jag talas om ett forskningsprojekt som skulle ta reda på om det fanns evidens för att ta modulen om känslor tidigare i Unified protocol. Jag måste ha grinat självbelåtet och tänkt att det förstår ju minsta barn, mycket nöjd med att få mer halm till min gubbe om hur man ser på världen i den medicinska modellen av terapi.

Vi kommer att få gott om anledningar att slicka bort fradgan som vållas av mina rabiata känslor för kbt, men det får vänta tills vi pratar om att jobba i psykiatrin.