#2: Normalläget är en mirage

Den första utmaningen började i samma ögonblick som jag såg istdp på video, men det tog ett bra tag innan jag greppade exakt hur utmanad jag blev.

Det var inte bara första gången jag såg istdp utföras. Det var första gången jag alls kom i kontakt med bona fide psykoterapi. O'boy, om jag bara hade anat hur svårt det ankarvärdet skulle vara att hantera.

Där jag befann mig i utbildningen hade vi inte ens börjat sniffa på psykoterapi än. Mina referenspunkter bestod inte av mer än karikatyrer av psykoanalys på import från Hollywood. Jag famlade runt i en öken, omgiven av ett tomt och torrt, intetsägande landskap, väldigt törstig, på span efter en oas.

Plötsligt var istdp punkten som all psykoterapi utgick från – det normala. Att vara aktiv terapeut är normalt. Att sessioner blir känslofyllda är normalt. Att synliggöra patientens undvikande är normalt. Att uppmärksamma kroppslig ångest är normalt. Att bjuda in till avgörande förändring av livet här och nu är också normalt.

Inte bara det, utan det är också normalt att presentera video från autentiska (om än kurerade) fall. Likaså är det normalt att dela långa transkriptioner från sessioner för att illustrera typer av försvar och andra fenomen i terapin. Dessutom är det normalt att försöka öva upp färdigheter som hjälper den terapeutiska alliansen igenom en rad förutsägbara problem. Detta slog mig som hederligt och trovärdigt.

Tänk, här har vi ett gyllene ögonblick där istdp varken är bra eller dåligt, bättre eller sämre än något annat, inte det slutgiltiga svaret på mina problem, ej heller ett ouppnåeligt ideal – bara normalt i en population på n = 1.

Istdp behöll länge sin status som oomtvistad referenspunkt till var psykoterapi är. Det var två år kvar tills de kliniska kurserna skulle ta fart på psykologprogrammet. Inte ens under psykologpraktiken på termin 6 kom jag i kontakt med någon som helst behandling, utan bara utredning.

Under tiden gick jag i istdp-inspirerad egenterapi och fortsatte besöka de öppna evenemang som anordnades av istdp-föreningen i Göteborg.

På det viset förblev istdp det enda normala, och den oasen omgavs än så länge av öken. Ack, att denna normalitet skulle visa sig vara en hägring!