#1: Raison d'être

Mitt tioårsjubileum med istdp satte igång en inre oro, och jag började höra tankar spela i överjagets tonart. Tvivel gjorde sig till känna, i stil med: Är jag verkligen ämnad för det här? Hur smart var det egentligen att satsa på detta?

Tydligen har jag burit på en omedveten förväntan om att jag skulle ha vuxit upp vid det här laget. Det är nästan som att jag har fått åka på barnbiljett i många år, men nu när tio år har passerat så hamnar jag plötsligt i ett annat segment. Då kryper de inre kraven upp ur sina kistor, precis som om det vore fullmåne på ett hemsökt gravfält.

Samtidigt som jag går runt med dessa mindre angenäma gruskorn i skon, har mitt engagemang i patientarbetet, och även min fascination för istdp, en livaktig puls. Jag får ut så mycket av det!

Hm! Verkar som att det finns splittrade känslor här som är knepiga att förena ...

Jag hade tänkt att jag skulle ha blivit an adept istdp therapist, i den engelska bemärkelsen av ordet (någon som redan besitter ett stort mått skicklighet). Istället ser jag varje dag bevis på att jag fortfarande är en istdp-adept, i den svenska bemärkelsen (någon som fortfarande är i larvstadiet).

Inre motsägelser i patienternas känslor kan sägas vara det som ger grund för istdp:s existens. Strävan efter att bli skicklig i istdp har också många inre motsägelser. Själva ordet adept står för en inre motsägelse, och där, kan man säga, går det att höra knackningen på dörren till den här sidans raison d'être.

Det jag tänkte med att skriva här, är att ta sakerna jag tycker är svåra och jobbiga på allvar, och släppa ut det i luften, istället för att se dem jäsa på insidan. Istdp är svårt, och ska få vara svårt. Det får gärna ta formen av mentorskap till personen jag var för tio år sedan, när allt det här började, men vem vet? Om en viskning från min UTA går att höra, så kanske vi går åt det hållet istället.